Vårberättelse

En söndag för några veckor sedan var jag på ett möte i Björkekärrs kyrka och på väg därifrån, i min permobil, insåg jag att inomhusvistelse resten av denna fantastiska söndag, inte var att tänka på. Sagt och gjort, jag åkte ner till Härlanda tjärn och tog vägen till höger om vattnet.

Jag hade först tänkt mig en kort tur runt tjärnen, men när jag kom till korsningen där jag egentligen skulle svänga till vänster, gick permobilen i stället rakt fram. Så småningom kom jag till Apslätten (en plats med ett namn, vars ursprung jag inte känner till). Jag passerade över denna öppna plats, som var fylld av soldyrkare och befann mig snart på asfalt igen. När jag nådde Delsjövägen, tog jag vänster.

En stund senare svängde jag upp på Welandergatan och passerade min gamla förskola, Broströmsgården. Jag åkte nu längs kända stråk, det som en gång i tiden var min skolväg, men jag upplevde aldrig då den vårliga intensitet som nu låg i luften.

Nere vid bron över spårvagnsspåren vid Ekmanska sjukhuset, passerade jag över Delsjövägen och tog cykelbanan förbi tomten där SR- och SVT-huset en gång låg, vid Stora Torp. Cykelbanan är väl utbyggd och jag kunde fara längs med hela denna väg, utan att komma i närkontakt med bilarna, som befann sig på säkert avstånd. Vid Torpagatan tog jag höger och for upp för backen, så välbekant från bilen, men nu en helt ny upplevelse, med dofter, träd, buskar, blommor, skrymslen och vrår, som jag aldrig märkt från bilens förarsäte.

Under hela turen ackompanjerades jag av blommande och knoppande träd och buskar och ett hav av vitsippor. Våren i naturen är oerhört vacker och jag har inte upplevt den så intensivt på väldigt många år.

I kröken vid ”ambulansvägen” in mot Östra sjukhuset, tog jag denna avstickare till väg, en gång i tiden förbjuden för genomfartstrafik, och passerade sålunda min arbetsplats på min lediga dag. En kort stund senare var jag hemma igen.

… och om någon undrar över de luftburna komplikationerna så genomförde jag denna utflykt utan att i förväg ha gjort något åt min pollenallergi. Det är ett under att näsan satt kvar, och att ögonen inte var mörkröda, när jag väl var hemma igen!

I Permobilen, och senare vid tangentbordet, satt Ulrika i lägenhet 213