Haga bebyggdes redan på 1600-talet

Göteborgs historiska museum verkar för att kulturhistoriskt värdefull bebyggelse ska vårdas och bevaras. Museet deltar i den kommunala planeringen och bevakar där byggnadsvårdsfrågor. En annan lika viktig del av museets arbete är att sprida kunskap om stadens äldre bebyggelse och om hur den bör vårdas. 

I mer än 10 år har museet arbetat för att stadsdelen Haga ska bevaras. 1967 togs Haga upp i "Inventering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg". Därefter har museet i många sammanhang hävdat stadsdelens värde. En bebyggelsehistorisk utredning med bevaringsförslag gjordes 1972. Dessutom har riksantikvarieämbetet klassat stadsdelen som en kulturhistorisk miljö av riksintresse. 

Museet har också på olika sätt försökt informera allmänheten om Hagas intressanta historia och särpräglade bebyggelse bl.a. genom utställningar.

1600-talet provisorisk bebyggelse

Göteborg anlades som en befäst handelsstad 1621. Redan på 1640-talet fanns inte mer tomtmark att fördela inom stadens murar. Borgarna fick då tillstånd av Kungl. maj:t att anlägga en förstad. 

1640 började Haga byggas. Stadsplan fastställdes 1660, men det är inte känt hur den var utformad. Haga låg mellan stadens murar och det befästa Skansberget. Av militära skäl bestämdes därför att när kronan behövde marken eller vid krigsfara skulle husen avröjas. Denna bestämmelse tillämpades bl.a. på 1690-talet när kaponjären byggdes. 34 gårdar revs då trots hagabornas protester. 

I Haga bosatte sig framför allt personer som hade yrken med anknytning till älven och hamnen, men här bodde också annat "arbetsfolk". På 1600-talet hade Haga omkring 200 invånare. Eftersom bebyggelsen under den första tiden måste anpassas till de militära kraven gjordes den mycket enkel och provisorisk. 

1600-talets stadsplan är bevarad i området söder om Haga Nygata. Skansen Kronan är den enda byggnaden som finns kvar.

1700-1840 En grönskande idyll

Under 1700-talet då de militära kraven minskade blev bebyggelsen mer permanent. När Göteborgs befästningar revs vid 1800-talets början kunde Haga utvidgas mot norr och på det område där kaponjären legat. På 1820-talet började man bebygga nordöstra delen av Haga. 

Befolkningen ökade från ca 1000 till ca 3 000. Bl.a. bosatte sig många järnbärare här sedan stadens järnvåg flyttats hit ut i väster. Största delen av invånarna var "arbetsfolk" men det förekom också att stadens borgare hade sommarhus här. Bostadsbebyggelsen var fortfarande gles. Den bestod av timmerhus i 1-2 våningar. Till de flesta av husen hörde trädgård. Både enfamiljs- och flerfamiljshus förekom. 

Under denna period fanns i Haga en fattigfriskola, ett fattighus, en husarkasern och många krogar. Ändå beskrivs stadsdelen under senare delen av 1700-talet som en grönskande idyll. 

Från denna epok är bl.a. enstaka bostadshus, fattigfriskolan och husarkasernen bevarade – t.e.x. "Hagas äldsta hus", det gamla trähuset på Bergsgatan 19. 
Vid 1900-talets början låg ännu en rad envånings timrade bostadshus längs Bergsgatan. Idag är detta det sista bevarade. Huset uppfördes troligen i slutet av 1700-talet. Det var då smalare än nu och hade mindre fönster av den typ som finns på västra gaveln. Då fanns här bara två lägenheter. 

Vid 1800-talets mitt tillbyggdes huset på bredden så att man fick in 4 lägenheter på 1 rum och kök och dessutom några vindsrum. 1870 hade det här lilla huset minst 25 hyresgäster. Då bodde man också i källaren. Vid sekelskiftet byggdes ett skjul framför huset. Där såldes ved och koks. 

1974 var byggnaden helt förfallen. Den inköptes då av kommunen och restaurerades. 

1840-80 Arbetarbostäder och sociala inrättningar 
På 1840-talet tillkom flera industrier i Göteborg. Antalet arbetare i staden ökade snabbt och många bosatte sig i Haga, som blev den första utpräglade arbetarstadsdelen. Nu togs också det nordvästra området av Haga i anspråk för bebyggelse. Befolkningen ökade från ca 3 000 till ca 10 000 på 40 år och 1880 var minst 85 % av invånarna arbetare. 

Bostadsbristen blev ett stort problem. Stadens styrande och en av de främsta köpmannafamiljerna i staden, familjen Dickson, lät uppföra speciella arbetarkvarter. Trots detta bestod trångboddheten. 

Bebyggelsen i Haga blev nu mer stadsmässig. De små timmerhusen ersattes med hyreshus i 2-3 våningar. Husen var inte längre friliggande. De flesta bostadshusen var av trä men enstaka mer påkostade stenhus förekom också. 

Under den här perioden fick Haga många allmänna och sociala inrättningar bl.a. en kyrka, ny skola, badhus och arbetarföreningens hus med samlingslokaler. Nästan samtliga byggdes med hjälp av donationer från stadens köpmän. Här startade också flera folkrörelser sin verksamhet. 

Många typiska trähus från denna period finns kvar i dag liksom flera av institutionsbyggnaderna. 

1880 - 1920 En tättbefolkad arbetarstadsdel 
På 1870-talet rådde ovanligt stor bostadsbrist bland stadens arbetare. Nya arbetarstadsdelar började därför byggas. Samtidigt skapades en ny typ av bostadshus, det s.k. landshövdingehuset. 

Haga var nu inte längre den enda utpräglade arbetarstadsdelen, Befolkningen ökade därför långsammare men steg ändå till 14 000 vid sekelskiftet. Tomtmarken exploaterades nu allt hårdare. Mer än hälften av den gamla trähusbebyggelsen ersattes 1875-1910 med högre hus. Trångboddheten bestod ändå. Ofta bodde 10-15 personer i lägenheter på 1 rum och kök. 

Vid sekelskiftet lät Dicksonska Stiftelsen uppföra nya bostadshus och ett ståtligt folkbibliotek, alla av tegel. Samtidigt avslutades stadsdelen mot väster med en rad stenhus i 4-6 våningar längs Linnégatan och med en bryggeribyggnad i öster mot Vasastaden. 

Perioden 1880-1920 var Haga en mycket tättbefolkad arbetarstadsdel full av aktivitet. Här fanns mängder med butiker och hantverkare. Arbetarrörelsen, frikyrkorna och flera andra folkrörelser hade lokaler i Haga. Järntorget och Skanstorget med torghandel och möten av olika slag var de stora träffpunkterna. 

Av den bebyggelse som tillkom kring sekelskiftet finns ännu större delen kvar. 



1920 - 60 Trångboddheten hävs 
På 1920-talet var Haga helt utbyggt. Bara några få nya byggnader uppfördes under perioden 1920-60. Några av de äldsta trähusen uppe vid Skansbergets fot längs Bergsgatan revs och en lekplats gjordes i ordning. 

Fr.o.m. 1920 har befolkningen i Haga minskat kontinuerligt. Trångboddheten hävdes och på 1950-talet bodde här bara omkring 6 000 personer. Nu försvann flera av de allmänna och sociala inrättningar som var så viktiga för hagaborna och som delvis gjorde Haga till en unik arbetarstadsdel. Arbetarföreningens "allaktivitetshus" ersattes med ett kontorshus. Badhuset stängdes. Biblioteket flyttades. Skolorna lades ner. Trots detta fungerade stadsdelen fortfarande som ett livligt bostadsområde med ett ovanligt rikt utbud av butiker och verksamheter. 

På 1930-talet började stadens planerare att på allvar diskutera Hagas sanering. Flera planer presenterades. Osäkerheten om stadsdelens framtid medförde bl.a. att ombyggnader och underhåll av husen begränsades eller uteblev helt. 

1960 - 79 Saneringsplaner bevarandeplaner 
1962 upprättades ett saneringsprogram som omfattade större delen av Göteborgs arbetarbebyggelse från tiden före 1920. Stadsdelen Haga ingick i programmet. 

Som en första etapp i Hagas sanering genomfördes rivningar. 1960-72 revs omkring 1/5 av bebyggelsen. Många butiker och verksamheter flyttades ut. Befolkningen minskade till ca 3 000. 

Parallellt med saneringen växte en opinion mot rivningarna fram. Från Göteborgs museinämnd och från riksantikvarieämbetet kom uttalanden om att stadsdelen som helhet utgör en kulturhistorisk miljö av stort värde. Önskemål att bevara Haga kom också från både gamla och nya hagabor. Sedan 1970 finns "Haga-gruppen" som arbetar för att så mycket som möjligt av bebyggelsen och miljön ska bevaras. 

1973-77 dämpades rivningstakten. Vissa av de kommunalt ägda husen rustades upp utvändigt och målades. Några av de andra husen målades av de boende själva. 

1978-79 revs ytterligare 15-20 hus. Ombyggnad startades i Dicksonska Stiftelsens hus och projektering för nybyggnad i kvarteret Artilleristen påbörjades. Samtidigt föreslog länsstyrelsen att ett 60-tal hus skulle förklaras som byggnadsminnen, dvs. ges lagligt skydd.