Svärdsliljans historia

Kvarteret Svärdsliljan byggdes år 1927, som Göteborgs tredje HSB-förening, bara fyra år efter det att Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening (HSB) grundats i Stockholm.

Sven Wallander, arkitekt och en av initiativtagarna till HSB Riksförbund från Stockholm reste tillsammans med den nybildade Göteborgsföreningen runt i staden för att titta på lämpliga tomter att uppföra de första HSB-husen på. Valet föll på ett område i Bagaregården, kvarteret Åreskutan. Wallander gjorde ett förslag på hus som blev uppskattat av HSB. Hans anspråk på arvode var mindre uppskattat och han fråntogs uppdraget som i stället gavs arkitekt Arvid Fuhre, den person som senare skulle komma att rita bland annat kvarteret Svärdsliljan. Göteborgs andra HSB-förening blev kvarteret Helagsfjället, även det i Bagaregården, och som nummer tre kom kvarteret Svärdsliljan 1927.

HSB i Göteborg

När HSB började bygga bostäder i Göteborg belyste de sitt samhälliga ansvar och nyttan av goda bostäder för alla. HSBs ambition var att ge arbetarfamiljer möjlighet att köpa sin egen bostad. Bostäderna byggdes med hjälp av 90%-iga kommunala lån, pengar som sedan betalades av genom månadshyran. Dessa lån var mycket debatterade bland annat i stadsfullmäktige eftersom de finansierade bostäder som av somliga ansågs ha onödigt hög standard och dessutom hade alltför låga hyror gentemot privatbyggda hus.

Standarden 1927

För att få perspektiv på den höga standard som HSBs hus erbjöd genom sina lägenheter på ett rum och kök måste man hålla i minnet att trångboddheten var stor i tjugotalets Göteborg. Det var omöjligt för den stora delen av befolkningen att köpa sig en lägenhet med högre hygienisk standard. Många barnrika familjer bodde i små mörka gårdslägenheter. De gamla landshövdingehusen erbjöd visserligen oftast fönster mot två håll, men det var inte ovanligt att man tvingades upplåta köket till en inneboende. Familjer med sju eller åtta barn kunde tränga ihop sig i ett rum. Vägglössen frodades. Lägenheterna värmdes med ved, kol eller koks och toalett fanns i form av utedass på gården. Efterhand blev det vanligt att toaletten fanns i trapphuset. Fortfarande delades den med grannarna. 

Med detta som bakgrund är det lätt att förstå att de lägenheter som byggdes i bland annat kvarteret Svärdsliljan framstod som en dröm för många. Här hade varje hem ett eget duschrum med toalett, handfat och dusch eller badkar. Det fanns varmvattenskranar och centralvärme. Köket var välutrustat och rummen ljusa. Till och med duschrummet var ljust – det fanns ett fönster att öppna mot köket (i vissa fall mot något annat rum). I källaren fanns moderna tvättmaskiner och på vinden stora torkrum. Gården var stor, ljus och lummig.

Reaktioner

När kvarteret stod färdigt år 1927 ordnades utställningen Göteborgshem i föreningen. Besökarna var många – 23 000 personer på åtta dagar. Särskilt den maskinella tvättstugan, köken och duschrummen uppmärksammades. En medlem av Göteborg stadsfullmäktige menade att husen höll en nivå som ”i fråga om allehanda bekvämligheter var sådan att man nog får säga att de stå högre än vad som egentligen påkallas av naturliga krav på snygghet och bekvämlighet. Det är rent av frågan om de inte i vissa hänseenden kommer bra nära, det som kan betecknas som lyx, naturligtvis med hänsyn till den storlek av lägenheter som det är frågan om i dessa hus.” 

Ture Blomqvist var en av frontfigurerna i Göteborgs HSB. Han påpekar i ovan nämnda skrift att ”alla borde inse att industrin har fördel av friska, kraftiga och kunniga arbetare, vilka suga näring för kraft och intelligens ur en omgivning, som i sig själv verkar fostrande”. Han menar vidare att man i stället för ett hus i taget bör planera för hela kvarter. ”Kvarteret, ej huset, bör vara den arkitektoniska enheten. Samma byggmästare, samma arkitekt, samma sociala organisation, som övertaga de nya hemmen; enhet för varje kvarter. Därhän måste vi.”

Blomqvist poängterar att HSB i sina första hus kunnat pressa priserna på bostäderna genom standardisering. Snickerier som köksinredningar och trätrappor beställdes i stora partier och hämtades direkt på fabrikerna. Väggplank kapades med maskin och man använde sig av hiss på byggarbetsplatsen. Genom att valet av gasspisar i stället för vedeldade spisar kunde man använda sig av lätta cementrör i skorstenarna, vilket var mindre arbetskrävande och dessutom tog mindre plats i lägenheterna.

Ett rum och kök samt duschrum i kvarteret Svärdliljan hade som insats 800 kronor. Hyran låg på 56 kronor i månaden. Årsinkomsten år 1927 var för en arbetare 3 000 kronor. 

Konstruktion 

Kvarteret Svärdsliljan är uppdelat i sju delar, separerade med brandmurar. I varje husdel förbereddes för pannrum och tvättstuga i källaren så att kvarteret skulle kunna fungera separat. Förmodligen var man tveksam till att kvarteret skulle förbli en fungerande förening. Arvid Fuhre valde att i sin gestaltning av fasader och huskroppar tydliggöra kvarterets indelning i de sju delarna på olika sätt.

Här följer ett utdrag ur en text som Claes Caldenby, professor i arkitekturens teori och historia vid arkitektursektionen på Chalmers, skrivit om kvarteret Svärdsliljan för tidningen HSB Forum:

”Idag är det ett ovanligt fint exempel på tjugotalets klassicism med dess avspända förhållande till den klassiska ordningen. Ordningen och de ofta praktiskt betingade brotten mot den är båda lika viktiga för arkitekten Arvid Fuhre. Kvarteret är oregelbundet och huset består tydligt av olika delar. Den viktigaste är de två fasaderna kring hörnet med butiken, eftersom de syns på håll från breda gator. De har fått en större skala genom att de två nedre våningarnas fönster binds samman två och två av kraftigt profilerade vertikala ramar. Ramarna förbinds med den översta våningens lite lägre fönster genom en balustrad. Mot Kungsladugårdsgatan finns en symmetri markerad av runda fönster i övervåningens hörn. Samtidigt drar sig Fuhre inte för att ha olika avstånd mellan fönsteraxlarna i vänstra och högra halvan av fasaden mot Godhemsgatan för att passa med rummen innanför."

Ombygnation och renovering

Många hus i Kungsladugård genomgick under åttiotalet en skoningslös förändring. Finansieringsmöjligheterna var så goda att det var svårt att motstå ombyggnader. De förmånliga lånen i kombination med en tro på nyare, modernare teknik och material ledde till våldsamma förvandlingar av många gamla hus som faktiskt hade fungerat fint under ett halvt sekel. Vid ombyggnaderna ställdes höga krav på funktioner och energihushållning. Det var billigare att riva ut och kassera än att bevara och renovera. Fasader tilläggsisolerades och försågs med nytt material, inte sällan plåt. Spröjsade fönster byttes ut mot klumpiga treglasiga tvåluftsfönster. God fungerande kvalitet hamnade i containern och ersattes med spånskivor och plastmattor.

I Svärdsliljan valde man att hoppa på renoveringståget – men på ett varsamt sätt. Föreningens styrelse med bebyggelseantikvarien Stefan Westerberg i spetsen lotsade envist och insiktsfullt huset genom ombyggnaden. Kort sagt har man dessa personer att tacka för att kvarteret Svärdsliljan i dag är det kanske mest välbevarade i Kungsladugård. Ett relevant exempel att jämföra med är kvarteret Kärleksörten som ligger vid Älvsborgsplan med Konsum mot Mariagatan. Detta kvarter byggdes strax efter Svärdliljan och ritades av samma arkitekt, Arvid Fuhre. Här är renoveringen inte lika skonsamt gjord, och skillnaden är slående.

Vid renoveringen i Svärdsliljan kämpade man för att komma undan tilläggsisolering av fasaderna och byte av fönstren. Det ställdes krav på mekanisk frånluft – tidigare var all ventilation naturlig – och tre frånluftsfläktar monterades. Till två av dem kopplades värmeväxling. Radiatorerna fick termostater och handfaten engreppsblandare. Vindsbjälklagen isolerades med cellplast. Genom dessa åtgärder sparade man energi och fick dispens från kravet på tilläggsisolering.

Skickliga hantverkare renoverade fönstren. Gångjärn och vinklar byttes, fönstren kittades om och trasiga rutor byttes ut. Färg skrapades bort och fönstren målades på nytt. Ett tredje gångjärn monterades för att fönstren skulle klara tyngden av ett extra glas. Det var nämligen så man isolerade fönstren – genom att montera en tredje glasruta på insidan. Denna lösning är diskret och osynlig utifrån.

Lägenhetsytterdörrarna uppfyllde inte de moderna brandkraven. I stället för att byta ut dem valde man att på ett innovativt sätt fylla speglarna med spånskiva som målades över. Det var ett sätt att mer eller mindre osynligt höja brandsäkerheten. Även vinds- och källardörrarna försågs med tilläggsskivor, liksom vindtrappornas undersidor. Efter en del diskussioner fick man möjlighet att bevara den spontade panelen på köksväggar som vetter mot trapphus. Däremot var man tvungen att ta bort fönstren mellan badrum och kök. I denna vägg placerades rördragningar.

När huset kom till 1927 fanns 121 lägenheter. Det stora flertalet var enrummare, ett trettiotal var tvårummare och i uppgång B fanns två stycken trerummare, vilket var ovanligt vid den tiden. Med tiden ökades människors krav på bostadsyta och de många barnfamiljerna byttes efterhand ut mot en- eller tvåpersonshushåll. Redan före den stora renoveringen hade somliga lägenheter slagits samman till större och vid ombyggnaden köpte föreningen upp ett antal lägenheter som byggdes om till tre- och fyrarummare. På så sätt kunde man locka barnfamiljer att stanna kvar och på så sätt både få större kontinuitet och mer liv på gården. De 121 lägenheterna blev till 105. På senare år har ytterligare ett par sammanslagningar gjorts och det finns nu 102 lägenheter i föreningen.

Läs mer om Brf Svärdsliljans 75-årsjubileum