Liten historia om Enerbacken

Brf Enerbacken ligger på historisk mark. Inom ett avstånd på 700 meter finns 8 registrerade fornlämningar från såväl sten-, brons- som järnåldern. De två närmaste fornlämningarna finns på Ekekullen. Om man går under järnvägen längst ner på Delbancogatan och 75 meter in bland ekarna kommer man till en domarring som daterats till brons- och järnålder. På sluttningen ner till Järnvägsgatan har man funnit spår av mänsklig aktivitet från stenåldern och framåt.

Mölndal kan som en sammanhängande bebyggelse räkna sina anor ner i medeltiden och namnet Mölndal är känt sedan tidigt 1400-tal. Utvecklingen fram till en industristad startar på 1600-talet med forsen i Mölndalsån som nav. Den första papperstillverkningen startade 1653.

På ömse sidor av det som i dag är Gunnebogatan fanns två gårdar, Lackarebäcks och Enerbackens gårdar. Lackarebäcks gård är belagd från 1396. De båda gårdarna har tidvis haft samma ägare. När John Hall d.ä. hade byggt sitt Gunnebo på 1780-talet anlade han en väg som skulle korta restiden mellan Göteborg och det nya sommarhuset. Gunnebogatan blev till genom en breddning och förlängning av vägen som gick upp till Enerbackens gård. Före vägsaltets tid var den nedre delen en utmärkt kälkbacke.

Det har funnits annan verksamhet än jordbruk på gårdarna. Lackarebäcken har ett utmärkt vatten och i mitten av 1700-talen såldes friskt vatten som tagits ur bäckens källa. Vattnet användes också till brännvinstillverkning, ”Lackarebäcks fina”, och bränneriet fanns kvar till 1860. Bränneriet omvandlades till mjölkbod och bäckvattnet användes till kylning av mjölken.

Det fanns inte tillräckligt med vatten i bäcken för att driva en kvarn så man byggde en damm som samlade vatten som räckte för några timmars malning. I mitten av 1800-talet användes kvarnen som benstamp. Benmjölet användes som gödningsmedel. Kvarnrännan är nu borta men dammen finns kvar. Vid sekelskiftet 1900 fanns där ett badhus och Viktor Rydberg, som umgicks med gårdens förvaltare, har tagit ett och annat dopp i dammen.

Lackarebäcks och Enerbackens gårdar köptes 1861 av den preussiske konsuln i Göteborg Eduard Boye som var farfar till Karin Boye. Han hade flyttat till Sverige och Göteborg på 1840-talet och var verksam inom handel med bomull och textilier. Han var en framträdande person i den göteborgska societeten och Lackarebäck blev hans och hustruns lantställe. Huvudbyggnaden brann ner 1895 och familjen Boye sålde gården. Redan 1869 hade de sålt Enerbackens gård till Eduard Delbanco, som bland annat drev en oljestamp som han övertagit efter sin far Mendel Elias Delbanco och som senare utvecklades till SOAB och som låg vid Mölndals Kråka. På oljeslageriet utvanns linolja ur linfrön och resterna användes till linfrökakor som var ett efterfrågat foder till kreatur och hästar.

Enerbackens huvudbyggnad låg ungefär där Enerbackens förskola finns i dag. Den har åtminstone funnits sedan 1726 och den revs 1983. Markerna omfattade området söder om nuvarande Gunnebogatan och väster om nuvarande Eduard Boyes gata. Delbanco hade redan före köpet av Enerbacken köpt ett område söder om Enerbacken som införlivades i Enerbacken som då kom att sträcka sig till Ormås.

På Delbancos oljeslageri var det ibland stopp i produktionen och då fick arbetarna ge sig upp på Enerbacken för att röja mark och spränga sten för att förbereda för byggnation på nuvarande Delbancogatans östra sida. Arbetarna kände sig förvisade från sin normala tillvaro och området fick namnet Sibirien. Delbanco gjorde det möjligt för några arbetare att bygga egnahem på de ofruktbara markerna på Enerbacken och de första husen uppfördes på nuvarande Delbancogatan närmast Ormås på 1860-talet.

Området längst ner vid nuvarande Kryssgatan som gick under namnet Stusshôla ingick i hemmanet Trädgården och där uppfördes också egnahem. Ett av husen, Smockeboet, var hemvist för arbetarrörelsen i Mölndal och där bildades 1907 fackföreningen på Papyrus.

Ett stort ingrepp i Lackarebäck och Enerbacken var anläggningen av Boråsbanan. Arbetena pågick 1892 – 94. Järnvägens stigning upp till Mölndals Övre är lång och brant och det hände att tågen inte orkade upp. Då backade man ner igen och kopplade ifrån hälften av vagnarna och drog upp halva tåget som kördes in på ett särskilt spår på Mölndals Övre varefter man backade ner och hämtade de kvarlämnade vagnarna.

På Enerbackens ägor bedrevs jordbruk fram till 1946 men in på 50-talet användes en del områden som betesmark. Mölndals Stad köpte marken 1944 och planerade för byggande av bostäder. Marken vid Eduard Boyes gata, Enerbacksgatan och Solgatan såldes till Statstjänstemännens Byggnadsförening som startade byggen 1946. Området som kallades Tjänstemannaområdet var färdigt 1951 samtidigt som Lackarebäckshemmet. Högt uppe på Enerbacken byggdes 1952

Hemvärnsgården. Mölndals Stad sköt till pengar på villkor att olika föreningar skulle kunna hyra lokalen för olika aktiviteter, vilket också har skett och sker fortfarande. Under några år fanns också en söndagsskola där.

I början på 1960-talet blev det dags att bygga hus med lägenheter på Enerbacken och en del av marken ställdes till HSB Mölndals förfogande. I de första planerna skulle man bygga några höga punkthus men byggnadsnämnden tyckte inte att de passade in i landskapsbilden så i stället blev det långa trevåningshus i gult tegel. Området invigdes 1964.

Enerbacken torde ha fått sitt namn av att det växte en hel del enar på de branta och karga områdena kring nuvarande Solgatan och Sävgatan. Utmärkande i övrigt när det gäller växtlighet är de bevarade ekbestånden på Ekekullen och upp på Enerbacken samt boken i Svejserdalen på Lackarebäcks gårds ägor. Anledningen till att de klarat sig genom århundradena är att ägarna varit välbärgade och inte behövt avverka lövskogen.

I början av 1930-talet fanns tankar på att Ekekullen och Lackarebäcksskogen skulle bli Mölndals stadspark. Innan Gunnebos parker öppnades för allmänheten genom att Mölndals Stad köpte slottet 1949 var under låg tid både Svejserdalen och Ekekullen platser för dansbana, festplats, Frälsningsarméns och nykterhetsrörelsens friluftsmöten och naturligtvis för romantik och promenader.

Gatorna på Enerbacken fick officiella namn 1926 och i en ironisk dikt sägs att ”Mölndals vägar och små stigar ha fått stolta ’gatunamn’”. Några av namnen ändrades 1951. Enerbackens egnahemsförening var inte nöjd med gatunamnen Ormåsgatan och Bergsgatan och lyckades 1951 få dem ändrade till Enerbacksgatan och Eduard Boyes gata. När Delbancogatan fick sitt namn 1926 fanns ett motförslag, Sibiriegatan, som anknöt till områdets namn i vardagligt tal i Mölndal. Samtidigt fick Sävgatan och Solgatan sina namn. Det är osäkert om det funnits någon säv eller mycket sol på dessa gator så namnen får nog betraktas som fantasinamn. Kryssgatan fick sitt namn 1963 efter att sedan 1926 haft namnet Bangatan. Detta namn hänger ihop med järnvägen men då Bangatan finns i Göteborg så beslutade man att byta namn. Bakgrunden till Kryssgatan är osäker och ger utrymme för spekulationer. 1963 anlades en ny gata i området och den fick namnet Lövgatan. Just där gatan finns fanns ingen lövskog utan endast två vildaplar men det är osäkert om deras löv gav upphov till gatunamnet.

Källor:

Riksantikvarieämbetets fornsök

Gahrn, Lars: Lackarebäck och Enerbacken (publicerad i Mölndals hembygdsförenings årsskrift 1996)

Gahrn, Lars: Mölndals gatunamn, Mölndal 1998