Sex vanliga misstag vid kamerabevakning i bostadsrättsföreningar

Kamerabevakning är vanligt förekommande i bostadsrättsföreningar och efterfrågas ofta av medlemmarna själva. Men det händer att kamerabevakningen sker på ett sätt som strider mot lagen, något som bland annat kan leda till höga sanktionsavgifter. Som exempel påfördes en hyresvärd, i december 2020, en sanktionsavgift om 300 000 kronor till följd av att deras kamerabevakning stred mot GDPR. 

Behöver din bostadsrättsförening hjälp att navigera i denna komplexa fråga? Se erbjudande från juristerna på HSB Riksförbund.

1. Föreningen har missat att göra en grundläggande bedömning enligt GDPR

Det vanligaste misstaget är att bostadsrättsföreningen inte har gjort en grundläggande bedömning av huruvida kamerabevakningen är tillåten enligt dataskyddsförordningen (GDPR). En sådan bedömning går ut på att först identifiera ett syfte med bevakningen och därefter bedöma om syftet är tillräckligt starkt.

Exempel: Om bostadsrättsföreningens syfte är att utreda, förhindra eller ingripa mot brott (till exempel inbrott i föreningens lägenheter) måste bostadsrättsföreningen kunna visa att det faktiskt kan finnas problem med brottslighet på just den platsen där den tilltänkta bevakningen ska ske. Bostadsrättsföreningens bevakningsintresse måste därefter vägas mot rätten att inte bli bevakad i sin hemmiljö.

2. Bevakningen är inte anpassad efter ändamålet och syftet 

Det är vanligt att kameror riktas på ett sätt så att de fångar upp mer på bild än vad som är nödvändigt för att kunna uppnå syftet med bevakningen. Detta strider mot GDPR och kan resultera i en sanktionsavgift.

Exempel: I ett ärende hade en bostadsrättsförening problem med skadegörelse av ett elskåp i källaren och bedömde därför att det var lagligt att sätta upp en kamera som filmade elskåpet. Integritetsskyddsmyndigheten, IMY, som är den myndighet som utför tillsyn av att GDPR efterlevs, delade bostadsrättsföreningens bedömning om att det var lagligt att bevaka elskåpet. Men när bostadsrättsföreningen hade satt upp kameran, var denna riktad så att den även fick med dörren till ett källarförråd som tillhörde en av föreningens medlemmar. Integritetsskyddsmyndigheten ansåg då att det inte var lagligt att bevaka dörren till källarförrådet. Kamerabevakningen var alltså inte anpassad efter ändamålet och syftet.

3. Materialet sparas för länge

Det är vanligt att videomaterial sparas i flera veckor eller månader. Utgångspunkten är att videomaterialet ska raderas när det inte längre behövs för ändamålet. Normalt sett får inte  lagringstiden överstiga 72 timmar.

4. Tillräckliga åtgärder vidtas inte för att skydda uppgifterna

Filmmaterialet kan behöva skyddas med kryptering eller andra säkerhetslösningar. Nivån på säkerheten ska vara lämplig utifrån situationen i det enskilda fallet. Det gäller både den tekniska säkerheten och den organisatoriska säkerheten. Organisatoriska säkerhetsåtgärder är till exempel rutiner för hantering och åtkomstbegränsningar avseende filmmaterialet.

5. Bostadsrättsföreningen omprövar inte sin bedömning

Behovet av kamerabevakning måste ses över regelbundet. Om något har förändrats på den bevakade platsen, eller om andra omständigheter har förändrats som gör att kamerabevakningen inte längre behövs eller bör justeras, bör detta åtgärdas så snart som möjligt. En omprövning bör ske var sjätte månad.

6. Arbetet dokumenteras inte

Enligt GDPR ska verksamhetsutövare (till exempel en bostadsrättsförening eller hyresvärd) som behandlar personuppgifter kunna bevisa att de har gjort rätt. Det finns med andra ord en skyldighet att visa att man har följt lagen. Bedömningarna bör dokumenteras skriftligen, bland annat för att möjliggöra för dem som blir bevakade att få information om kamerabevakningen och för att säkerställa att på förhand uppställda rutiner följs.

Erbjudande från HSBs jurister