Regeringen tillsatte juni 2013 en särskild utredare för att gå igenom dricksvattenområdet, från råvatten till tappkran för allmänt dricksvatten med syfte att identifiera nuvarande och potentiella utmaningar för en säker dricksvattenförsörjning i Sverige på både kort och lång sikt.
Kunskap och samordning krävs
Dricksvattenutredningen presenterar i delbetänkande Material i kontakt med dricksvatten - myndighetsroller och ansvarsfrågor (SOU 2014:53) en rad förbättringar för att minska riskerna med material och produkter som innehåller olämpliga ämnen, bland annat i form av ökad information och tydlighet från statens sida.
– Utredningens förslag innebär att en informations- och kunskapsplattform byggs upp inom området. Vi föreslår också att myndigheternas arbete kring material och dricksvatten samordnas på ett bättre sätt, säger Gunnar Holmgren, regeringens särskilde dricksvattenutredare.
Oklara regler
Såväl kommuner, företag som enskilda har efterfrågat ett utökat ansvar från staten. Man har önskat att myndigheterna tydligare ska ange vilka material och produkter som är hälsomässigt lämpliga att använda i kontakt med dricksvatten. Tillverkarna önskar långsiktiga regler att förhålla sig till och vattenproducenter, fastighetsägare och många konsumenter vill ha tydliga besked om materialens funktion och hälsoeffekter. Staten ställer krav på att vattnet ska vara hälsosamt och rent, men anger inte vad det rent praktiskt ska innebära då det gäller val av lämpliga material och produkter.
– HSB har tidigare agerat mot relining av dricksvattenledningar med två-komponentsepoxi, något som innebar risker för läckage till dricksvattnet av det med stor sannolikhet hormonstörande ämnet bisfenol A, säger Magnus Ulaner, Miljö- och Hållbarhetschef, HSB Riksförbund.
Informationen måste bli bättre
Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen och Boverket är de tre myndigheter som i första hand ansvarar för lagstiftningen kring material som kommer i kontakt med dricksvatten. Tillverkarna har å sin sida ansvaret att ta fram hälsomässigt säkra produkter. Ansvaret är väl fördelat mellan olika aktörer, anser utredningen, men samordning, kunskapsuppbyggnad och information till alla berörda måste bli bättre. Boverket ska samordna arbetet och behöver också följa utvecklingen inom Europa, där motsvarande frågor diskuteras.