Trångboddheten i fokus

Där lades grundstenen till den sociala bostadspolitiken, vilket i sin tur banade väg för en folkrörelse för bättre bostäder där HSB snabbt tog ledartröjan.

Damer på promenad i Skara på 30-talet.

1933 lanserades regeringens krisbekämpningsprogram med åtgärder för att öka bostadsbyggandet i städerna. Trångboddheten skulle äntligen byggas bort. Resultatet lät inte vänta på sig. Mellan 1931 och 1940 bildades till exempel 74 nya HSB-föreningar i landet och det byggdes drygt 17 000 nya HSB-lägenheter.

Samtidigt pratade man allt mer om hur bostaden påverkar oss människor. 1933 tillsattes den bostadssociala utredningen som skulle lägga grunden för en ny bostadspolitik med utgångspunkt i människors behov.

Väggmålning Brf Abborren i Östersund. HSBs första hus i Norrland.

Många bodde för trångt, vilket enligt tidens standard innebar att man var fler än två personer per rum, inklusive köket. Hyrorna var dessutom en tung post i en vanlig familjs budget. En industriarbetare betalade exempelvis i genomsnitt 40 procent av sin inkomst i hyra och den allmänna bostadsräkningen 1933 visade att 86 procent av lägenheterna i Sverige saknade bad eller dusch.

Inom HSB blev bad eller dusch tidigt standard i alla lägenheter och man började se köket som ett rum med en egen, specifik funktion. Från att ha byggt lägenheter på ett rum och kök eller kokvrå under de första åren tänkte man om kring hur en bostad borde utformas för att passa en vanlig familjs liv allra bäst. Bostadens standard skulle inte främst räknas i antalet kvadratmeter utan i antalet rum. På 1930-talet blev den typiska planlösningen därmed ett litet kök, matrum, badrum och rum, dock på samma yta som tidigare rymt enbart rum och kök.

Alva och Gunnar Myrdal gav 1934 ut sin omvälvande bok Kris i befolkningsfrågan, som ytterligare riktade strålkastarljuset mot trångboddheten i storstäderna och problemen som det skapade. Paret Myrdal menade till exempel att det var ett av skälen till att det föddes så få barn i Sverige.

Daghem på Kungsklippan.

Tankarna återkom i ett delbetänkande från bostadssociala utredningen. Där förde man fram ett förslag om så kallade barnrikehus, alltså bostäder som byggts specifikt för flerbarnsfamiljen med små inkomster. HSB deltog i satsningen genom att bygga barnrikehus för familjer med tre eller fler barn från 1935 och framåt.

Under 1930-talet byggdes bostadsbristen i Sverige i princip bort, men det var fortfarande väldigt trångbott.

Köksinredning, makadam och småhus

Det var inte helt enkelt att få fram allt material som krävdes för att bygga hus, det var en insikt som bostadspionjärerna inom HSB fick tidigt. Det var både brist på byggmaterial och svårt att få fram det som krävdes till bra pris och god kvalitet. Det gjorde att HSB redan tidigt köpte eller startade sidoverksamheter som skulle kunna förse byggprojekten med material.

Det började i mindre skala redan 1925, när HSB köpte en trappstegsfabrik och en stenkross för makadamtillverkning och fortsatte med att man köpte Sparreholms Snickerifabrik året därpå. HSBs ledare, Sven Wallander, menade att snickerierna till de första HSB-husen höll för låg kvalitet. Därför behövde man en egen snickerifabrik för produktion av dörrar, fönster och köksinredningar av god kvalitet till vettigt pris.

HSBs snickerifabrik i Sparreholm.

Det behövdes också en organisation för att samordna materialinköp till alla byggen. Därför startades Allt för Byggnadsfacket (AFB) 1930.

Det expansiva 30-talet

Alla delar av husbygget var intressanta. HSB startade en egen murbruksfabrik vid Kungsholmsstrand i Stockholm och hade en stuckaturverkstad, man köpte ett marmorbrott i Kolmården för att trygga behovet av marmor till portar, trappor och fönsterbänkar och köpte ännu en snickerifabrik i Nässjö och husfabriken Borohus i Landsbro. Den byggde mest småhus medan HSB dittills främst hade fokuserat på större lägenhetshus. Sven Wallander motiverade köpet med att det fanns ett växande behov av småhus både i Sverige och utomlands. Han ville exportera småhus till Storbritannien. Därför köpte man även Junohus i Uddevalla 1938. Här tillverkades monteringsfärdiga trähus för export.

HSB öppnade 1927 en egen möbelaffär i Stockholm för att ge fler en möjlighet att köpa moderna möbler till en rimligkostand och på avbetalning om de så önskade. Här syns ett matbord 1936. Foto: Bukowskis

I krigets spår

Efter krigsutbrottet fick produktionen i HSBs industrier delvis ställas om, både på grund av att husbyggandet minskade och för att tillgodose militärens behov. Husfabrikerna Junohus och Borohus producerade soldatbaracker, broar, hangarbyggnader och andra militära produkter, medan snickerifabriken i Sparreholm bland annat tillverkade hockeyklubbor under en tid.

Efter andra världskrigets slut skulle Europa återuppbyggas. Då tog husbyggandet fart igen och efterfrågan på exempelvis småhus ökade. Borohus expanderade med dotterföretag i bland annat Norge, Västtyskland, Frankrike och England.

Snickerifabrikerna fokuserade på köksinredning och ökade stadigt sin kapacitet så att de både kunde förse nybyggen inom HSB med snickerier och producera för export till bland annat Danmark och Norge.

Bostadsbyggandet drev tillväxt

Industrierna var en viktig och inkomstbringande del av HSBs verksamhet så länge bostadsbyggandet fortsatte att växa. 1965 hade HSB Riksförbund 3 050 anställda. 1 950 av dem arbetade inom HSBs industrier. Men när bostadsbyggandet minskade på 1970-talet var behovet av byggnadsmaterial förstås inte lika stort. Gradvis avvecklades sidoverksamheterna. Snickerierna och husfabrikerna såldes från slutet av 1970-talet. Sist ut var Borohus i Landsbro, som såldes till företagsledningen och de anställda 1984.

Byggmaterial av god kvalité

1925 blev Agnes Åhsberg ansvarig för HSBs materialinköp på Sven Wallanders kontor. När Allt för Byggnadsfacket (AFB) bildas 1930 är det kanske därför naturligt att hon utses till chef för verksamheten och därmed blir den första kvinnan i ledande position inom HSB.

Agnes Åhsberg.

Under andra världskriget och åren därefter var bristen på byggnadsmaterial ett stort och återkommande problem. Samtidigt ökade HSBs byggande och man behövde kunna förse alla nybyggen med bra material. Allt för Byggnadsfacket grundades 1930 för att just förse HSB med byggmaterial av god kvalitet till rimliga priser. Det krävdes både materialkännedom och periodvis ett visst mått av uppfinningsrikedom för att lösa problemen. I en intervju i tidningen Vår Bostad gav Agnes Åhsberg ett exempel på hur hon och hennes medarbetare fick tänka om när de införskaffade material till badrum under krigsåren:

”Själva WC-stolarna är ett problem, eftersom de inte längre kunde göras av bakelit på grund av att det blivit statsbeslag på detta material. Istället tillverkades de vid Skånska Ättiksfabriken av isopal, en biprodukt då man framställer ättika.”

Agnes Åhsberg och hennes medarbetare på AFB utvecklade verksamheten till att både bli grossist för armeringsjärn och återförsäljare av exempelvis kol, olja och inredningsdetaljer till medlemmarna. Hennes bolag var förbundets mest vinstrika del under 1940-talet. Under 1940-talet steg omsättningen från 3,6 miljoner kronor 1941 till hela 21,5 miljoner kronor 1950.

Nytänkande barnomsorg

Att barn går på förskola, där det finns personal med gedigna utbildningar i pedagogik och barns utveckling, känns närmast som en självklarhet idag, men i HSBs barndom var det en nymodighet. HSB var drivande i utvecklingen genom att både starta barnstugor (motsvarighet till dagens förskolor) och i nära samarbete med Alva Myrdal engagera sig i att det fanns utbildad personal.

Alva Myrdal.

Alva Myrdal var socialdemokratiskt statsråd och diplomat, men i början av 1930-talet var hon starkt engagerad i frågor som rörde barn i förskoleåldern. I boken Stadsbarn, som kom ut 1935, presenterade hon idéer för en ny modell för svensk barnomsorg. Den skulle bygga på modern barnpsykologi.

Redan året därpå startade HSB Socialpedagogiska seminariet, där Alva Myrdal blev rektor. Här utbildades barnpedagogerna till HSBs barnstugor. Utbildningen innehöll både kunskaper inom psykologi och pedagogik, samt hygien och medicinsk barnavård.

När staten tog över ansvaret för utbildningen och Socialpedagogiska Institutet 1963 hade omkring 900 pedagoger utbildats där. En av dem var prinsessan Desirée, som utexaminerades som förskollärare 1960.

Alva Myrdal undervisar på HSB Socialpedagogiska seminariet.