Historik

Rörstrand var en by som låg i trakten av S:t Eriksplan och de äldsta kända beläggen för detta namn förekommer i två brev utfärdade av Magnus Ladulås år 1288. Namnet Rörstrand förknippas framförallt med porslinsfabriken med samma namn. Porslinstillverkningen påbörjades på 1720-talet och flyttades under 1920-talet till Göteborg. Trakten var på den tiden rena obygden, och i en skildring från 1839 berättas att "vargen går ofta nära intill staden. Under vintern synes den ej sällan på Rörstrands hage och vandrar då stundom även i Karlsbergsallén."

Om man studerar Petrus Tillæus karta från 1733 ser man att det nuvarande Rödabergsområdet namnges som Röhr Strands Utmark. Namnet Rödaberget dyker dock upp på Tillæus karta som ett kvartersnamn tillsammans med kvarteren Bergslagen, Kilen och Lindbaken, vilka ligger inom det område som begränsas av nuvarande Dalagatan, Wallingatan, Upplandsgatan och Tegnérgatan.

Går man drygt 150 år framåt i tiden och studerar "Karta öfver Stockholm, upprättad och utgifven af A.R. Lundgren år 1885", ser man att namnet på det tidigare kvarteret Rödabergen ändrats till Berget och nuvarande Vasaparken har nu fått "kvartersnamnet" Röda Berget.

Per Olof Hallman, 1869-1941, arkitekt, stadsplanerare och stadsplanedirektör i Stockholm 1922-27, var den som planerade bebyggelsen av Röda Berget. Typiskt för Hallmans stadsmiljöuppfattning var att bebygga kuperade partier, där byggnadsplanerna utgick från att gator och byggnader skulle följa terrängen Brutna gator gjorde att perspektiven aldrig blev för stora. Per Olof Hallman har planerat många stadsdelar runt om i landet och således inte enbart i Stockholms innerstad, som han planlade omkring 1910-20.

Inför stadsplaneringen av bergsområdet på nordvästra Norrmalm, föreslog byggnadsnämnden namngivningen av Rödabergsgatan samt Rödabergsplatsen (nuvarande Solvändan). De planterade gårdarna gav en stadsdel med många avskilda vrår och buskage, som skyddade från såväl blåst som insyn. Detta bidrog till områdets intimitet, tysthet och privata karaktär. Området bryter kraftigt mot stenstadens rutnätmönster. Den stadsplan som i reviderat skick av Sigurd Lewerentz fastställdes år 1923 är mycket lik den miljö vi möter i dag. Det som kanske främst skiljer är avsaknaden av monumentalbyggnader. Enlgt planen hade man reserverat plats för en kyrka på Solvändan. Namnet Tempeltrappan fick dock vara kvar trots att ingen kyrka byggdes. Den sociala ambitionen var att området skulle få en modern standard till ett lågt pris, ett projekt i kooperativ regi. I området byggdes runt 2 500 lägenheter, varav hälften av bostadskooperationen.

Man byggde lägenheter utrustade med rinnande kallt och varmt vatten, wc samt centralvärme. En del även med badrum. Standarden var hög men de flesta bostäderna var små enligt dagens mått. Hälften av lägenheterna bestod av ett rum och kök. 

I en lägenhet på 38 kvadratmeter bodde en familj med två vuxna och tre barn. Årsavgiften för denna lägenhet var tillsammans med räntor 970 kronor år 1926. Generellt kan man säga att avgifterna låg på mellan 1 000 - 3 000 kr beroende på lägenhetens storlek och standard, vilket var cirka 20 - 30 % av årsinkomsten för de flesta. Det var inte ovanligt att man hade inackorderingar för att bättra på ekonomin.

Området beskrevs 1925 i byggnadsnämnden årsberättelse enligt följande: "Den som endast för ett par år sedan med möda tog sig fram i de otillgängliga bergsskrevorna bland fallfärdiga skjul och ruckel, vandrar nu på släta asfaltsgator mellan rader av moderna hus, och kastar han en blick in i kvarteren skall han finna prydliga gräsmattor samt nysatta buskar och träd, som finna sin näring på berggrunden i den påförda myllan."