Historia om Luthagen och föreningen

Ryttmästare Luths hage

Bostadsområdet Luthagen fick sitt namn efter ryttmästare Johan Luth, som på 1600-talet hade beteshagar utanför Norra Ladugatan – nuvarande Skolgatan – vilken samtidigt utgjorde stadens gräns. Namnet Luthagen finns dokumenterat i skrift första gången 1646. Ryttmästare Luth fick också ge namn åt Luths gränd mellan V-dala och Upplands studentnationer. Den var tidigare en bredare gatstump som förband S:t Larsgatan med Sysslomansgatan.

     Mot slutet av 1800-talet var stadskärnan fullbebyggd. Det var dyrt att bygga på den stadsplanlagda marken och där måste man bygga efter vissa regler. Därför tillkom grupper av bebyggelse längre ut från staden.

Eriksdal

Mellan nuvarande Ringgatan och Dalgatan tillkom stadsdelen Eriksdal, bortom det stora strömdiket som ledde vatten ned till Fyrisån. Här kunde man utan normer bygga boningshus av trä ut mot gatan och uthus med vedbodar, dass och tvättstuga inne på gården. Och det fanns alltid plats för en liten täppa med äppelträd. I Eriksdal bosatte sig småföretagare och arbetare. Många jobbade vid S:t Eriks lervarufabrik, som låg på tomten där Tiundaskolan är belägen idag. Arbete fanns också i stadsdelens slakterier.

Vägen till Eriksdal gick via Sysslomansgatan, en ganska sönderkörd landsväg. Det fanns inga trottoarer, stadens myndigheter ansåg sig inte ha ansvar för ”utkantsbebyggelsen”.

Men Eriksdal fick med tiden alltmer kontakt med staden. År 1906 anlades spårväg. En linje sträcktes ut till Eriksdal, där också spårvagnsstallarna fick sin plats. På den marken ligger nu servicehuset Ramund.

     Eriksdal och yttre Luthagen fick också sin egen järnvägsstation. Norra station invigdes år 1912. Stationshuset finns kvar än idag och där huserar nu idrottsföreningen IF VP Uppsala, tidigare Vindhemspojkarna som grundades 1965. Sedan Eriksdal kopplats ihop med stadskärnan bosatte sig alltfler där.

Området mellan Fredsgatan och Ringgatan var dyr privatägd mark. ingen enskild person hade råd att bygga där. Men genom stadens och stiftelsers försorg tillkom flera stenhus på slätten.

     Stiftelsen Goda herdars minne uppförde ett församlingshem för kyrklig verksamhet och socialt arbete. Det uppfördes 1903 på Geijergsatan och blev sedemera Vindhemskyrkan. Den tillhör idag Domkyrkoförsamlingen.

     De många barnen i området behövde en skola och Sverkerskolan uppfördes 1905.

1910 började Elisabeth-hemmet uppföras. Det var en privatfinansierad institution med lägenheter för äldre ensamstående kvinnor. Stadsarkitekt Gunnar Leche ritade huvudbyggningen på den vackra klosterliknande anläggningen.

Drivkraften bakom Elisabeth-hemmet var borgmästarinnan Elisabeth von Bahr, som fick ge namn åt institutionen. Efter några år av förfall återuppstod byggnaden som hotell Geijer. Idag rymmer fastigheten Elisabethsjukhuset, en privat ortopedisk klinik.

Hög status att bo i Luthagen

De nya byggnaderna med sin genomtänkta form skulle höja områdets anseende. Stadsdelen blev också attraktiv för bostadsändamål. Det började bli status att bo ute på Luthagen. Professor Wetter byggde sin villa i hörnet av Sysslomansgatan och Luthagsesplanaden. Borgmästare von Bahr byggde i hörnet av Sysslomansgatan och Geijersgatan (tidigare Stamgatan). Vid Luthagsesplanaden hade även häradshövding Olivecrona sin villa. Den var som de övriga villorna omgiven av en stor trädgård. Alla har de sedan fått ge vika för stora föreningshus.

    De höga markpriserna krävde hårdare exploatering. Men den förtätade bebyggelsen skulle vara representativ. Det var underförstått att i Luthagen byggde man bara för de välsituerade, de som hade anspråk och kunde betala för sig. Detta var en historisk bild fram till ungefär 1930-talet.

Öfvre Luthagen

Tillsammans med DIÖS och Uppsala stad, som egen byggherre, hade HSB på 1930-talet blivit den mest betydande större fastighetsuppföraren i Uppsala. För att kunna genomföra sina utbyggnadsplaner var HSB tvungna att få tillgång till större områden. Man disponerade i början på 1940-talet endast delar av kvarter.

    1944 övertogs S:t Eriks Lervarufabriker. Tegelbruket med sin väldiga torklada och sin höga skorsten dominerade Yttre Luthagen. Själva tegelfabriken låg på en höjd i västra delen av nuvarande Tiundaskolans område, ungefär i höjd med Tegnérgatan.

Det utmärkande röda tegelhuset med ymnig murgröna i hörnet av Geijersgatan och Viktoriagatan inrymde på den tiden tegelbrukets tjänste- och chefsbostäder.

S:t Eriks omfattade också en betongfabrik, som låg där idrottsplanen ligger idag. Tegelföretaget flyttade ut till Husbyborg i och med att Tiundaskolan byggdes 1964.

Tidigare skola för traktens barn var Eriksskolan, som ligger uppe i skogsbrynet väster om Tiundaskolan.

     S:t Eriks lertäkter sträckte sig i ett brett bälte mellan Ringgatan och Geijersgatan, från gränsen mot Bondkyrka (nuvarande Tiundagatan) ända ner till Kyrkogårdsgatan. Genom detta köp stabiliserades HSB:s verksamhet. Man blev nu självförsörjande på tegel och cement och slapp bekymra sig om prisstegringar och ojämn distribution. Samtidigt fick man en betydande markreserv och ett stort centralt beläget område som snart blev en begärlig bostadsort som det ju är än idag.

Hösten 1944 började HSB projektera för en utbyggnad av fem kvarter inom ett område som begränsades av Sibyllegatan, Geijersgatan, Kyrkogårdsgatan och Ringgatan.

Grundförhållandena gjorde att en omfattande pålning var ofrånkomlig. Då lerdjupen varierade kraftigt var det viktigt att välja rätt läge för huskropparna. HSB såg till att en geologisk undersökning företogs 1945–46 och den blev bestämmande för grupperingen av bebyggelsen. Det var första gången som en teknisk analys tillämpades vid planläggningen av ett område. Grundundersökningen blev härefter en självklar detalj i stadsplanearbetet.

     De ogynnsamma grundförhållandena innebar att området inte kunde få rymma så många bostäder som man från början tänkt sig. 1945–50 uppfördes 304 lägenheter i fyra kvarter: Hjälte, Ejvind, som delvis innehöll äldre bebyggelse, Fåfne och Astolf. Husen i bostadsrättsföreningen Ejvind blev klara i tur och ordning: Viktoriagatan, Tegnérgatan och till sist Sibyllegatan. Byggkostaden för vår förening var drygt två miljoner kronor i dåtidens penningvärde. När Sibyllegatan var klar 1950 bildades ett fastighetsråd på tre personer. Ett par år senare fick föreningen en riktig styrelse, men redan i januari 1947 hade föreningen tillkommit, stadgar upprättats och förhoppningsfulla medlemmar ställt sig i kö för att få en lägenhet.

Planer och bebyggelse inom S:t Eriks-området representerade en mellanform av gammalt och nytt stadsbyggande – ett modernt och rationelIt innehåll omslutet av former som hade en traditionell prägel. Dessa fyra kvarter betjänades av en enda större värmecentral, Hjaltecentralen, på Tegnérgatan 31. Denna värmecentral inledde utbyggnaden av området. Panncentralen blev sammanbyggd med en central tvättstuga som var en inlämningstvätt med en maskinkapacitet motsvarande veckotvätten för 600 hushåll. Den kunde alltså även ta in tvätt utifrån och på så sätt ge föreningen extrainkomster. Tvättanläggningen stod klar 1947. En tvättcentral var en för Uppsala helt ny form av serviceinrättning, en anpassning till ett akut behov. Då som nu förvärvsarbetade inte sällan såväl man som hustru och man hade därför svårt att utnyttja tvättstugorna i husen. Föreningen Ejvinds första tvättstuga, i huset på Sibyllegatan, byggdes först i mitten av 1960-talet när HSB-tvätten på Tegnérgatan stängde. De övriga två tvättstugorna i föreningen tillkom i samband med rustningen av husen 1987–89. Vår förening har två affärslokaler på Sibyllegatan 9 som idag inhyser Leffes Cykel. Tidigare har det legat en frisörsalong och en brödbutik, Småbrödshörnan, i lokalen. I början på 1970-talet flyttade Gunnars cykel in i lokalerna och nu har Leffes Cykel övertagit verksamheten.

      Från början av 1960-talet till tiden för husens upprustning 1987, hyrde föreningen ut de källarlokaler på Sibyllegatan som idag inrymmer styrelserummet och vicevärdskontoret. Gunnars cykel, Anderssons målerifirma och Svenssons dekoratörsfirma har hyrt lokaler där tidigare.

God standard

Under den här tiden när vår förening tillkom, började fler och fler områden som byggdes att få olika slag av gemensamhetsutrymmen. Källaren innehöll hobbyrum, fritidslokaler, klubbrum och bastu. Vår förening har tyvärr inte plats för så många gemensamma lokaler utöver tvättstugor och föreningslokal.

      Majoriteten av de bostäder som bygges i området under senare delen av 40-talet innehöll 2–3 rum och kök. (Brf HSB 33 Ejvind har emellertid bara 1:or och 2:or). Dock fanns även flerplanslägenheter om 5 1/2 rum och kök. Andelen stora lägenheter var för denna tidsepok tämligen stor. Läget i Luthagen nära institutionerna i Fjärdingen innebar en medveten satsning på hushåll med högre inkomster, framför allt akademiker och högre tjänstemän. Om detta vittnade även antalet garage, 14 stycken. Dessa var ett nytt inslag bland HSB-bostäder. Bilinnehav var ännu i mitten av 1940-talet något exklusivt.

Lägenheterna, också de mindre, höll en god standard med för tiden rymliga och välutrustade kök. Skåpinredningen var i stort densamma för alla typer av lägenheter, rumsplaneringen var genomtänkt och badrummen ofta ljusa.

      Statliga och kommunala påtryckningar att höja utrymmesstandarden gjorde att fastigheterna fick ”elastiska” bostäder det vill säga lägenheter med ett uthyrningsrum, något avskilt från den övriga lägenheten och med separat ingång.

      En möjlighet att utöka utrymmet i bostaden fanns också genom att slå samman två intilliggande lägenheter. Genom att enkelt ta upp en dörr i en mellanliggande vägg, kunde man få ett extra rum med kök och WC. Så är till exempel ett par lägenheter i våra hus sammanbyggda.

Genomtänkt arkitektur

De femton huskropparna – de flesta ritade av Axel Grape – är utförda på samma tema men med individuella olikheter. Genomgående varma material är använda, entrépartier, dörrar till trapphus och soprum är klädda med en ljus karosseripanel, oljad eller fernissad. Välberäknade accenter bryter ibland mot den lugna rytmen i fasaderna till exempel ett stort åttkantigt glasparti eller breda burspråk, liknande kommandobryggor, som buktar sig ut ur väggen. Också gårdarna har erkända kvaliteter. Grönmark och partier med tätare växtlighet, dungar som döljer piskplatser, terasser och invallningar, allt i en informell ordning som gör att gården mer liknar fri natur än trädgård. Landskapsarkitekt Ulla Bodorff valde i växtlighet en stor artrikedom som markerade årstidsväxlingarna.

      Skulpturerna gick i tidens romantiska anda, i sten och terrakotta, som vår unga flicka, Kraka, varken klädd eller oklädd, hämtad ur den isländska sagotraditionen.

Vår gård hade i slutet av femtiotalet rykte om sig att vara den vackraste gården i hela området. Den sköttes förnämligt under ledning av Roland Lewin.

Det var planerat för en damm mitt på gården, men föreningens barnfamiljer verkade för att det istället byggdes en lekplats för det dussintal barn som fanns i föreningen på den tiden.

Gårdsfester

Gårdsfester anordnades första gången i mitten av femtiotalet. Det blev sedan tradition att i slutet av augusti varje år hålla en stor gårdsfest för både barn och äldre. De blev mycket välbesökta, även av föreningsmedlemmarnas släkt och vänner. Det kunde bli uppemot ett 90-tal deltagare, berättar de som var med på den tiden. Under en period spelade föreningens egen musikkvartett.

     Gårdsfesterna hölls levande under 1980-och 1990-talet. Det är en tradition som kanske kommer att tas upp igen.

Intill kvarteren ligger Tegnérparken med sin ganska generösa rymd och grönskande inbäddning mot Ringgatan. I den ursprungliga husplanen fanns just här två kvarterslånga fastigheter inplanerade men de kunde inte byggas på grund av lerdjupet. Tegnérparken sträcker sig vidare i vinkel mot Kyrkogårdsgatan där det tidigare, liksom på andra sidan Kyrkogårdsgatan i nuvarande park, legat handelsträdgårdar – Janssons och Hedströms.

Av alla dessa lertag skapade alltså stadsträdgårdsmästare Boierth med assistent Eric Lauforss ett mjukt kuperat parklandskap, lövängar med dungar av lönn, höga popplar och en stor silverpil.

    Denna HSB–bebyggelse i Luthagen hörde till det bästa som byggdes i staden under denna tid. En rationell och billig produktionsform förenad med uttalade estetiska och sociala omsorger i byggandet.

Vi bör vara mycket glada och stolta över vår förening och vårda den med omsorg!

Staffan Holmstedt, Sven Alsén och Lars Ove Ljungberg, 1988

Matts Balgård, 2019 (smärre uppdateringar)

Källor: Carl Erik Bergolds avhandling: Bostadsbyggande i Uppsala 1900–1950, samt intervjuer med tidigare medlemmar i föreningen.