Lambergsfrua

I Sverige finns många gamla historier om vackra skogsrån,
som har ställt till det för oss människor på ett eller
annat sätt.

Här på Lamberget hade (har?) vi vårt alldeles eget exemplar
i form av den oerhört vackra och välklädda Lambergsfrua.
Hon strosade gärna omkring vid tjärnen, eller seglande på
den i sin båt, som var halv – alltid lika välklädd. Ja, hon
var ”så grann, så grann, att gulle dryper åa”.

Hon kunde också förvandla sig till en vit häst, som med bakvända bakben (!) galopperade utför berget ner i tjärnen.

Och det är absolut sant för både ”vallbarn och ensamma vandrare” har sett henne…

Lambergsfrua på stadsbesök

På 1700-talet levde och verkade i Karlstad Carl Jakob Heublein mest känd som Hybelejen.

Selma Lagerlöf har skrivit om Hybelejen, men kallar honom Kevenhüller. Under en morgonpromenad möter Kevenhüller den omtalade ”Lambergsfrua”. Ibland blev hon nyfiken på stadslivet och tog sig då in till stan för att se sig om på gatorna.

Hon var alltid elegant klädd och den här gången hade hon slängt en kappa över axeln - men glömt att skyla sin svans! De hon mötte pekade finger åt henne, men inte Kevenhüller.

Tacksam Lambergsfru

Han närmade sig den vackra kvinnan, lyfte artigt på hatten
och undrade vänligt: ”Behagar icke Ers nåd draga upp släpet”"

Lambergsfrua, som var fåfäng, gjorde så och svarade till tack:
”Hädanefter skall du med dina två händer kunna utföra vilka konstverk du vill, men blott ett av varje slag.”

Lambergsfrua lever än

Det är efter denna stund som Hybelejen/Kevenhüller blir
det mekaniska snille, vars namn gått till eftervärlden.
Och Lambergsfrua – ja, hennes namn har också gått till eftervärlden…